Följande artikel innehåller information om NIC-teamindelning i Windows, VMware och Linux.
Teamindelning för nätverkskort är en term som används för att beskriva olika metoder för att kombinera flera nätverksanslutningar för att öka dataflödet eller ge redundans. Teamindelning för nätverkskort (NIC) och LAN on Motherboard (LOM)-teamindelning. Kan ge organisationer en kostnadseffektiv metod för att snabbt och enkelt förbättra nätverkets tillförlitlighet och genomströmning.
Teamindelning för nätverkskort (NIC) är en metod för att tillhandahålla hög tillgänglighet och feltolerans i servrar.
Nedan visas ett exempel på en webbserver med två nätverkskort med vardera en upplänks- och en nedlänksanslutning.
Ett av de två nätverkskorten slutar fungera eller är frånkopplat, men klientens datoranslutning förblir ansluten.
Figur 1: Två NIC-teamnätverkskort misslyckas, men internetanslutningen är fortfarande igång.
De fyra huvudtyperna av nätverksteam är följande:
Smart belastningsutjämning (SLB) och redundans: Den här typen av team balanserar nätverkstrafiken över alla primära kort. Om ett primärt kort misslyckas fortsätter de återstående primära korten att balansera belastningen. Om alla primära kort misslyckas fortsätter trafiken att flöda via ett reservkort utan avbrott. När ett primärt kort är anslutet igen fortsätter trafiken att flöda genom det.
SLB med automatisk reserv Avaktivera: Den här typen av team fungerar som ovan, men trafiken återgår inte automatiskt till det primära kortet när det är online igen.
IEEE 802.3ad dynamisk länkaggregering: Kallas även Link Aggregation Control Protocol (LACP) eller IEEE 802.1ax. Den här typen av team ger ökad genomströmning genom att bunta ihop flera fysiska länkar till en logisk länk vars effektiva bandbredd är summan av de fysiska länkarna. Den här typen av team kräver att strömmen i andra änden av anslutningen stöder LACP. Switchen måste vara korrekt konfigurerad för att teamet ska fungera korrekt.
Generisk trunkning: Den här typen av team, även känd som statisk länkaggregering, ger samma typ av paketeringsfunktion som IEEE 802.3ad/802.1ax men använder inte LACP. Switchen behöver inte ha stöd för LACP men måste vara korrekt konfigurerad för att teamtypen ska fungera.
Så här skapar du ett NIC-team:
Klicka på lokal server i serverhanteraren.
Leta reda på NIC-teamindelning i fönstret Egenskaper och klicka sedan på länken Inaktiverad till höger. Dialogrutan NIC-teamindelning öppnas.
Dialogrutan
NIC-teamindelningBild 2: Dialogrutan Teaming för Windows NIC
I Kort och gränssnitt väljer du de nätverkskort du vill lägga till i ett NIC-team.
Klicka på UPPGIFTER och sedan på Lägg till i nytt team.
Figur 3: Windows-kort och gränssnitt läggs till i ett nytt team.
Dialogrutan Nytt team öppnas och visar nätverkskort och teammedlemmar. I Teamnamn anger du ett namn för det nya NIC-teamet.
Figur 4: Windows – Skapa NIC genom att välja kort och skapa ett teamnamn.
Om det behövs expanderar du Ytterligare egenskaper, väljer värden för Teamindelningsläge, Belastningsutjämningsläge och Väntelägeskort. Vanligtvis är det högst presterande belastningsutjämningsläget Dynamisk.
Figur 5: Egenskaper för tillägg av Windows NIC-team
Om du vill konfigurera eller tilldela ett VLAN-nummer till NIC-teamet klickar du på länken till höger om det primära teamgränssnittet. Dialogrutan Nytt teamgränssnitt öppnas.
Figur 6: Windows standardmedlemskap för VLAN
Om du vill konfigurera VLAN-medlemskapet klickar du på Specifikt VLAN. Ange VLAN-informationen i det första avsnittet i dialogrutan.
Figur 7: Windows-specifikt VLAN-medlemskap
Klicka på OK.
Om du måste konfigurera NIC-teamindelning på en Hyper-V-värd kan du läsa Microsoft-artikeln Skapa ett nytt NIC-team på en värddator
PowerShell-instruktion
Skapa nätverksteamet med PowerShell
Öppna en upphöjd PowerShell-tolk. I sökningen i aktivitetsfältet i Windows® 10 skriver du PowerShell. Tryck på W- och S-tangenterna för att öppna Sök.
Du bör nu se resultatet av Windows PowerShell överst. Högerklicka på Windows PowerShell och välj Kör som administratör.
Figur 8: Windows Start-meny PowerShell Kör som administratör
Om uppmaningen Kontroll av användarkonto visas klickar du på Ja.
Ange kommandot new-NetLBFOTeam [TEAMNAME] "[NIC1]", "[NIC2]"
och tryck på Enter-tangenten .
Figur 8: PowerShell-kommando
Exempel
new-NetLBFOTeam NIC-Team "NIC1" , "NIC2"
Öppna Nätverksanslutningar genom att gå till Kontrollpanelen Nätverks > - och Internetnätverksanslutningar > .
VMware vSphere
Ett NIC-team kan dela en belastning av trafik mellan fysiska och virtuella nätverk. Bland vissa eller alla dess medlemmar, och tillhandahålla en passiv redundans i händelse av maskinvarufel eller nätverksavbrott.
I kunskapsdatabasen för VMware finns detaljerade anvisningar om hur du konfigurerar NIC-teamindelning på VMware genom att välja ESXi-versionen uppe till höger.
Konfigurera NIC-teamindelning, failover och belastningsbalansering på en vSphere-standardswitch eller standardportgrupp.
Referens: NIC-teamindelning i ESXi och ESX (1004088)
Linux gör det möjligt för administratörer att binda ihop flera nätverksgränssnitt till en enda kanal med hjälp av bindningskärnmodulen och ett speciellt nätverksgränssnitt som kallas ett kanalbindningsgränssnitt. Med kanalbindning kan två eller flera nätverksgränssnitt fungera som ett, samtidigt som bandbredden ökas och redundans uppstår. Varning! Användningen av direkta kabelanslutningar utan nätverksswitchar har inte stöd för bindning. De redundansmekanismer som beskrivs här fungerar inte som förväntat utan att det finns nätverksväxlar.
Lägena aktiv säkerhetskopiering, balans-TLB och balans-alb kräver ingen specifik konfiguration av switchen. Andra bindningslägen kräver att du konfigurerar switchen för att aggregera länkarna. Till exempel: en Cisco-switch kräver EtherChannel för lägena 0, 2 och 3, men för läge 4 krävs LACP och EtherChannel. Se dokumentationen som medföljer switchen och bonding.txt-filen i kernel-doc-paketet.
Kontrollera om bindningskernelmodulen är installerad.
I Red Hat Enterprise Linux 6 läses inte bindningsmodulen in som standard. Du kan läsa in modulen genom att köra följande kommando som rot:
~]# modprobe --first-time bonding
Inga visuella utdata anger att modulen inte kördes och nu har lästs in. Den här aktiveringen kvarstår inte efter omstart av systemet. Se Område 31.7, "Inläsning av beständig modul" för en förklaring av inläsning av beständig modul. Givet en korrekt konfigurationsfil med hjälp av BONDING_OPTS-direktivet laddas bindningsmodulen efter behov och behöver därför inte laddas separat. Om du vill se information om modulen kör du följande kommando:
~]$ modinfo bonding
Arbeta med kernelmoduler för information om inläsning och avlastning av moduler. Skapa ett gränssnitt
för kanalbindning Om du vill skapa ett gränssnitt för kanalbindning skapar du en fil i /etc/sysconfig/network-scripts/
katalog som heter ifcfg-bondN, som ersätter N med numret för gränssnittet, till exempel 0.
Innehållet i filen kan vara identiskt med vilken typ av gränssnitt som helst, till exempel ett Ethernet-gränssnitt. Den enda skillnaden är att ENHETS-direktivet är bondN och att N ersätts med gränssnittets nummer. Direktivet NM_CONTROLLED kan läggas till för att förhindra att NetworkManager konfigurerar den här enheten.
Exempel på konfigurationsfil för ifcfg-bond0-gränssnitt
Följande är ett exempel på en gränssnittskonfigurationsfil för kanalbindning:
DEVICE=bond0 IPADDR=192.168.1.1 NETMASK=255.255.255.0 ONBOOT=yes BOOTPROTO=none USERCTL=no NM_CONTROLLED=no BONDING_OPTS="bonding parameters separated by spaces"
MAC-adressen för bindningen hämtas från det första gränssnittet som läggs till i nätverket. Det kan även anges med HWADDR-direktivet vid behov. Om du vill att NetworkManager ska styra det här gränssnittet tar du bort direktivet NM_CONTROLLED=no eller ställer in det på yes och lägger till TYPE=Bond och BONDING_MASTER=yes.
Efter att kanalbindningsgränssnittet har skapats måste nätverksgränssnitten som ska bindas samman konfigureras genom att lägga till MASTER- och SLAVE-direktiven till deras konfigurationsfiler. Konfigurationsfilerna för vart och ett av de kanalbundna gränssnitten kan vara nästan identiska.
Exempel på konfigurationsfil för ifcfg-ethX-bundet gränssnitt
Om två Ethernet-gränssnitt är kanaler som är bundna kan både eth0 och eth1 vara följande:
DEVICE=ethX BOOTPROTO=none ONBOOT=yes MASTER=bond0 SLAVE=yes USERCTL=no NM_CONTROLLED=no
När gränssnitten har konfigurerats startar du om nätverkstjänsten för att upprätta bindningen. För att skapa en rot kör du följande kommando:
~]# service network restart
Om du vill se status för en bindning visar du filen /proc/ genom att köra ett kommando i följande format:
cat /proc/net/bonding/bondN
Till exempel:
~]$ cat /proc/net/bonding/bond0 Ethernet Channel Bonding Driver: v3.6.0 (September 26, 2009) Bonding Mode: load balancing (round-robin) MII Status: down MII Polling Interval (ms): 0 Up Delay (ms): 0 Down Delay (ms): 0
Viktigt! I Red Hat Enterprise Linux 6 måste gränssnittsspecifika parametrar för den bindande kernelmodulen anges som en blankstegsavgränsad lista i direktivet BONDING_OPTS="bonding parameters" i gränssnittsfilen ifcfg-bondN. Ange inte alternativ som är specifika för en obligation i /etc/modprobe.d/bonding.conf
, eller i den föråldrade filen /etc/modprobe.conf. Parametern max_bonds är inte gränssnittsspecifik och bör därför , om så krävs, anges i /etc/modprobe.d/bonding.conf
enligt följande:
options bonding max_bonds=1
Parametern max_bonds bör dock inte ställas in när ifcfg-bondN-filer används med direktivet BONDING_OPTS eftersom detta direktiv gör att nätverksskripten skapar bindningsgränssnitten efter behov.
Eventuella ändringar i /etc/modprobe.d/bonding.conf träder inte i kraft förrän modulen laddas nästa gång. En modul som körs måste först tas bort.
Skapa flera bindningar I Red Hat
Enterprise Linux 6 skapas för varje bindning ett kanalbindningsgränssnitt, inklusive BONDING_OPTS-direktivet. Denna konfigurationsmetod används för att flera bindningsenheter ska kunna ha olika konfigurationer. Gör så här
för att skapa flerkanaliga bindningsgränssnitt: Skapa flera ifcfg-bondN-filer med BONDING_OPTS-direktivet; det här direktivet gör att nätverksskripten skapar bindningsgränssnitten efter behov.
Skapa eller redigera befintliga, gränssnittskonfigurationsfiler som ska bindas och inkludera SLAVE-direktivet.
Tilldela gränssnitten som ska bindas, slavgränssnitten, till kanalbindningsgränssnitten med hjälp av MASTER-direktivet.
Exempel på flera konfigurationsfiler
för gränssnittet ifcfg-bondN Följande är ett exempel på en konfigurationsfil för kanalbindningsgränssnittet:
DEVICE=bond N IPADDR=192.168.1.1 NETMASK=255.255.255.0 ONBOOT=yes BOOTPROTO=none USERCTL=no NM_CONTROLLED=no vBONDING_OPTS="bonding parameters separated by spaces"
I det här exemplet ska du ersätta N med bindningsgränssnittets nummer. Om du till exempel vill skapa två bindningar skapar du två konfigurationsfiler, ifcfg-bond0 och ifcfg-bond1.
Skapa gränssnitten som ska bindas enligt konfigurationsfilen Exempel på ifcfg-ethX-bundet gränssnitt och tilldela dem till bindningsgränssnitten efter behov med hjälp av MASTER=bondN-direktivet. Till exempel, för att fortsätta från exemplet ovan, om det krävs två gränssnitt per bindning skapar du för två bindningar fyra gränssnittskonfigurationsfiler och tilldelar de två första med MASTER=bond0 och de två efterföljande med MASTER=bond1.
Referens: Linux-kanalbindningsgränssnitt